myprettylife

Snart ska mitt nya liv börja. Livet då jag ska jobba på min muskelatur, smidighet, flås och snygghet. Så idag övertalade jag min gubbe (även kallad Ozkar, som förvisso inte gillar att bli kallad gubbe) att svänga förbi Uppsalas godaste pizzeria och inhandla lite svingod pizza. HIppas verkligen att det blir lite pizza (så jag inte sitter här och inbillar mig i onödan). För övrigt är jag skithungrig, har inte käkat ett skvatt sedan i morse då jag åt två hårdbrödmackor till frukost. Eller jo, fyra kakor på jobbet. Slutsats: jag är svinhungrig! MATA MIG!

Okej, i badrummet vart det vackert som tusan. Har gått på ett nytt tema - rött. Det var faktiskt Ozkars avgörande röst som gjorde att det blev rött, och det har blivit mysigt som fan. Röda duschdraperier (en på vardera sida på väggen, som gardiner i ett fönster. Och på stången hänger två ljusblåa värmeljushållare från Indiska som jag tyckte skulle passa i köket först, men som satt som en smäck i badrummet. Röd är även färgen på den nya soptunnan och toaborsten, allt bara för att göra en snygg helhet. Den nya badrumsmattan blev grå. Man kan ju inte ha ALLT i samma färg.. :P Och så tidigare så plockade jag bort badrumsskåpet och tvingade Ozkar att skruva upp min fina spegel jag fick av mormor förut. Jag tar kanske en bild någon gång och lägger upp. Mutcho finto som en italienare säkert hade sagt!

En bajskorv i tevattnet är dock att tvättmaskinen inte gick att koppla in på en gång för att vattenslangen till maskinen inte passade på vsttenuttaget (vad det nu heter). Det suger bajskorv (om jag inte redan sagt det..). Men, jag var tvungen att spendera hela dagen i tvättstugan i förrgår, även fast jag har tävttmaskin, det suger! Blä!

Nu är jag för övrigt ensam hemma med Haley som visserligen ligger och sover för sunden. Ozkar åkte iväg och lekte med sina vänner. Det lär kul, jag hade gärna hängt med jag med, men någon måste ju vara hemma med fisan, och det lär ju inte vara han om det är hans kompisar som lockar. Enkel logik.. :/
Jag vill verkligen inte klaga på mina polare men det känns lite tråkigt att dom allra flesta inte kan göra annat än att supa skallen i bitar på helgerna. Umgås, vet ni inte hur man gör? Jo, okej, vi bestämmer att vi ska ses, men så hör dom inte av sig, blev akutsjuka, eller bara råkade glömma bort. Jag vill inte be en massa folk att hoppa och skita, men efter ett tag orkar jag inte vara på och fråga om vi ska ses och grejer längre. Jag ska ju inte behöva tvinga mina kompisar liksom?!

Samtidigt känner jag mig som värsta skithögen för det är faktiskt några få som ringer mig oftare än jag ringer dom, och så är det jag som glömmer bort dom. Blä, vad dålig jag är!
Självklart vill jag vara med Haley jämt, men det är lite tråkigt att det känns som att jag måste välja mellan henne och mina vänner.

Blä, jag mår fan inte så bra som jag försöker göra. Jag skulle gärna vilja åka iväg, alldeles själv. Utan mobiltelefon, tv, radio eller människor. Jag skulle bara vilja vara alldeles ensam och slippa ta hand om folk, städa efter folk, jobba åt folk och så vidare och så vidare. Bara vara helt jävla själv, utan krav! Snälla, GE MIG!

Idag har jag bestämt mig för att lägga 1500 kronor på något som jag önskat mig länge, en tvättmasikn! Vi ska hämta den snart och jag är lycklig som ett litet barn :)
jag skriver mer ikväll om hur bra det blev i badrummet (som för övrigt är omgjort, yey!)

Jaha.. Så är klockan tjugo äver fem och jag är vaken. Inte något konstigt med det kan tyckas, jag har ju en liten. Men: Det suger faktiskt apröv att behöva vakna klockan fyra när man börjar jobba klockan tio och sedan jobbar till kolckan sex. Senast igår, när vi hade ett litet "lyxfällan light" med Ozkars mamma och pappa så sa jag ordagrant "Jag tycker inte att jag ska behöva gå upp klockan sex om jag ska jobba klockan tio om du ändå ska vara hemma". Då sa min älskling att det bara var att väcka honom så skulle han gå upp med Haley. Fast nu var ju han ändå vaken när hon var det här på morgonen, han hjälpte till att byta ut hennes bajsblöja. Och sedan var han vaken när jag gick upp. Ändå är det jag som sitter här med min frukostmacka med tillhörande kaffe i den skumma belysningen som det blir av värmeljus. När jag sa att jag inte ville gå upp klockan sex, så inkluderade det faktiskt alla tider innan det med. Nåja..
Hon började knöla och grejja innan fyra, men det var inte förrän någon minut efter fyra som hon hade ätit upp all välling men ändp inte var nöjd. Jag sprang ut i köket (såklart det allra snabbaste jag kunde) och gjorde ny. Jag hade plockat upp henne till våran säng, försökte ge henne mer välling men icke sa nicke, det ville hon inte ha. Jag la min arm på henne (som jag brukar för att få henne att somna om) men det fungerade inte heller. Hon låg bara och mummlade och "pratade" och sög på sina tår. Halv fem var det kört, hon skulle inte sova, hon ville leka! Ozkar bytte den där blöjan (jag var så arg att jag höll på att sprängas) och sedan fick jag gå upp med henne. Det tycker jag var rättvist.. INTE!

När jag blir arg kan jag heller inte ge utlopp för det som förut. Då kunde jag typ kasta sönder en grej eller slå ett hål i väggen eller något och sedan gick min ilska över. Det kan jag inte längre. Det blir ju knappast bättre av att jag skriker eller nåt, då blir ju Haley bara ledsen och upprörd hon med. Så vad händer istället? Jo, jag börjar istället att böla som en jävla fjant så fort jag blir arg eller upprörd. Det blir ju liksom inte heller bara, men bättre.
Jag vill inte behöva bli ledsen iställer och gråta så fort det är nåt, men vad gör man? Så jävlafrustrerad över saker så jag kan fan inte ens hitta ord för det.. Jag pallar inte ha det såhär. Besvikelse efter besvikelse. Jag vill verkligen bara att allt ska bli BRA!

Jag vet inte om jag orkar längre.. Här om dagen när jag gick från bussen hem efter att ha vart på jobbet så kände jag bara att jag ville sätta mig ner och gråta. Jag satte mig visserligen ner. Tog en cigg och fick dåligt samvete igen för att jag röker. Dumma mig! Men jag orkar inte sluta, det händer för mycker för att jag ska orka utan min "napp".

Varje jävla månad är det något nytt som går emot mig. Fucking jävla ekonomi som suger skjärt. Jag vet ju att det kommer lösa sig bra snart.. Men väntan på att det ska bli bra suger skit! Näst intill allt suger skit! BLÄ!
Jaha, så gick vi inte runt i ekonomi denna månad heller. Och som om inte det vore nog så har jag tusen andra saker att rora mig för. PLus att jag jobbar, städar och tar hand om Haley hela tiden. Jag har inget emot Haley, det är bara underbart så klart, men lite avlastning och hjälp med det andra skulle sitta fint, som sagt.

Ärligt talat så vet jag att jag kanske inte är världens bästa kompis just nu. Jag har aldrig tid att göra nåt känns det som och jag har inte ens råd att ta mig till andra sidan stan. Fast det känns inte som att någon bryr sig. Jag får lite panik över att känna att jag var den som försvann, som ingen brydde sig i.

Skit!

Efter ett kort samtal med min snälla chef blev det ändrade planer.. Jag skulle ha jobbat 12-16, men nu blir det istället heldag med tiderna 10-20.15. Det här tycker jag är skitbra, mer tider, hejja!
Men.. Jag hade tänkt låna mammas cykel (som egentligen är min cykel) och börja cykla till och från jobbet. Även om det är en himla bit att cykla, speciellt för mig som inte rört på mig på hundra år men.. Vad gör man? Knappt någon bensin o bilen och inga pengar på kontot! = CYKLA!

En liten fantasi.. En dröm skulle vara att när jag nu har jobbat hela dagen komma hem till en ren diskbänk. Att disken hade blivit diskad och att det var undanplockat på bordet (för mer än så är det faktiskt inte). Gus så underbart, det är vad jag skulle vilja!

Nåja, dags att göra sig klar.

Något som är jävligt jobbigt är att jag känner att jag håller på att bryta ihop. Alltså inte bara börja gråta (det händer redan), utan mentalt. Jag pallar inte hålla masken mer och le. Idag ska jag jobba 10.00 till 20.15. Efter det ska jag handla, åka hem och börja baka och greja inför dopet. Jag har alltså en fullsmockad dag framför mig. Då uppskattar inte jag att jag måste gå upp klockan sex på morgoenen (efter 40 minuters tjafs i sängen då jag försökt få Haley att somna om). Jag pallar inte vara trevlig, pigg och glad hela tiden. Nej, jag är inte på alerten. Jag är på stadig väg till psykakuten. Och det är verkligen helt ärligt. Just för tillfället skulle dom kunna på låsa in mig hos Hannibal Lector, bara jag fick vila lite. Inte bara vial som i sova utan också att få vila lite ja.. mentalt. Inte behöva städa efter oss. Inte behöva tvätta åt oss. Inte behöva laga mat åt oss. Inte behöva diska efter oss. Inte behöva ringa viktiga samtal åt oss. Inte behöva fixa våran barnvakt. Inte behöva ta hand om och leka med vårat barn 24/7. Inte behöva jobba så vi kan leva.. Osv. Osv. Osv. Ska det verkligen behöva ta mig 45 minuter att få på lite mascara? Kan inte jag få lite avlastning? Varför är det självklart att det är jag som ska göra allt? Jag är faktiskt inte den enda med en hjärna! Fan, jag älskar Ozkar så det till och med värker ut i tårna. Och han är en guldklimp utan dess like emellanåt. Och han gör mig verkligen glad och får mig gärna på gott humör. Och han ställer verkligen upp till 100 procent om man ber honom.. Men det är där problemet är. Ska jag verkligen behöva be om något som är självklart? "Kan du snälla duka bort från bordet efter dig?!". ..Självklart! Varför behöva be? Jag är less på att tänka för två. Och varför har jag utbrott just nu? För att jag var tvungen att gå upp med en skrikig och gnällig unge fyra timmar jag ens började jobba, bara för att det tas för givet att det är jag som ska gå upp på morgonen. Det var länge sen jag slutade amma Haley dagstid, i och med det finns det ingen andledning till varför just jag måste vara den som går upp.. Skitsamma. Nästa gång man kan höra från mig är det väl när jag sitter inspäddar med krämtröja i ett rum med madrasser på vägarna. Bajs!

Det är tyst hemma. Väldigt tyst. Det enda som hörs är fläkten från datorn och Haley som snarkar inne i sitt rum. PLus att kylskåpet gurrglar och har sig ibland. Det är relativt städat, bortsett från disken på bänken. Men där har jag släkt för att slippa se skiten. Där är det bara ett mörker som kommer att uppenbara sig imorgon istället. Två små lampor lyser upp rummet tillsammans med värmeljus utspridda i föntrena och på bordet i vardagsrummet. Tv'n stängde jag av för länge sen. Nästan direkt efter att Ozkar dragit. Helt onödigt att ha den på och föra oljud och dra ström när jag ändå inte kollar. Ozkar bjöd på en öl innan han gick så den har jag sipprat på hela kvällen. Duktigt avslagen nu men den är ändå godare än saft för tillfället. Jag känner mer för att sitta och smygsupa en 33cl falcon än att dra i mig flera liter saft och bli kissnödig som ett as mitt i natten. Haley kommer antagligen inte väkna än på väldigt många timmar i alla fall så strunt samma. No harm done. För en gång skull har hon varit en ängel nu när jag vart själv med henne. Annars bara skriker och gapar hon och är allt utom trevlig. Enda gången hon har gnällt ikväll var när jag försökte tvinga henne att hålla sig vaken så hon inte vaknar så tidigt imorgon. Det gick inget vidare dock. Hon tok-slocknade medan jag lekte flygplan och vad gör man?! ..låter ungen sova, känns inte så himla schysst annars. För en gångs skull kan jag njuta av att vara själv hemma med henne. Jag har faktiskt fått lite egentid. Även om jag inte gjort det jag vill göra, typ måla eller sy och pyssla eller så, så har jag ändå njutit ikväll. En enda sak stör mig dock. När man säger att man ska höra av sig, måste man då vänta tre och en halv timme innan man gör det? Jag tänker inte höra av mig till fyllot och kolla läget. Han ska veta att det är han som ska höra av sig med rapport, inte jag som någon jävla gnällig kärring som ska ha koll. Jag vill bara veta att han lever och vart han håller hus utifall något skulle hända. När han kommer hem ungefär är också uppskattat att veta. Av två andledningar. Ett, jag slipper oroa mig över att nåt hänt om han blir sen. Har han sagt att han blir sen så vet jag det, eller tvärt om.. Två, jag slipper få en hjärtattack och tro att det bryter sig in en ful gubbe i lägenheten när han kommer smygandes utan att göra några ljud i fran sig när han kommer in genom dörren.
Men framför allt, om det händer oss något eller honom något kan det vara bra att veta vart han är. Händer det honom något vet man i alla fall vart han sist var när han hörde av sig, det är en bra utgångspunkt. Händer det oss något skulle det vara trevligt om han brydde sig. Menj ag tror inte att han tänker så långt. Han har inte riktigt fått in familje-tänket än. Men jag har tålamod, det kommer väl?! Det gick väl lite fortare för mig att få ett familje-tänk eftersom att jag bar på familjetillskottet i typ tio jävla månader. (och det ska jag inte göra om, det jag har sett till!)
Nu ska jag ha rökpaus, hej!

Det är helt sjukt vad skönt det är med lite tystnad och egentid. Det är säkert inte tyst så väldigt länge, men ändå, att bara få sitta ner själv och göra nåt bara för mig. I tystnaden. SKÖNT! Ska nog gå ut och synda med en chokladboll som är kvar sen Bea åkte och en välbehövlig cigg. Vaknar hon och skriker så får hon fakiskt ligga och skrika en stund. Tro det eller ej, hon har faktiskt en pappa också. Han behöver lära sig att man är pappa på morgonen också. Även om han är kanon ibland så måste man (tyvärr, kanske?!) vara kanon jämt! Det är den hårda sanningen om att ha barn! Puss!

En sak jag har noterat och funderat lite över är toalettpapper.
Det började med att vi någon gång köpte hem ett storpack med Serla toalettpapper när var och handlade på Ica Maxi. Det var för tillfället extrapris på just Serla vilket gjorde att vi köpte det. Annars åker det ner vad som liksom då var billigast i kundvagnen. När jag kom hem noterade jag att det var små söta hjärtan på pappret. Inte med färg utan typ som stansat. Jag tar för givet att typ alla fattar hur jag menar. (Är man nyfiken och inte förstår hur jag menar får man helt enkelt köpa ett paket Serla).
När jag sen några dagar senare var hemma hos en kompis noterade jag att även dom hade små hjärtan på toalettpappret. Aha, Serla tänkte jag. Inget konstigt med det, dom hade samma toapapper som vi och det är väl ingen big dela med det. Men bara någon dag därpå hittar jag samma papper på toaletten hemma hos min mamma. Då väcks en liten tanke.. Värst vad alla verkar ha Serla helt plötsligt. Sedan blev det som en grej jag tänkte på. (Jag tänker visserligen på en jävla massa, det skulle tillexempel vara sjukt jobbigt att höra mina tankar..).
Vad jag än råkade dyka in på för toalett för att tömma blåsan så hittade jag bara Serla toalettpapper. Små visa ark på rulle med hjärtan på. Har verkligen alla handlat på Ica Maxi samma vecka som oss? Jag har svårt att tro det. Alltså måste ju Serla vara ett himla bra toalettpapper. Eller? Blir vi lite sugna på at köpa toapapper som påminner oss om små pippande ekorrar i ett träd? (Alltså deras gamla tv-reklam sedan flera år tillbaka). Eller vad är det med just det toalettpappret?! En sak är i alla fall säker, dom lär ju inte gå i konkurs i alla fall.
Nu kanske det vore på sin plats att jag slängde iväg ett mail till dom och berättar om min upptäck, smörar lite och sedan ber om en årsförbrukning på skithuspapper?! Vem vet, det kanske funkar?

Nå, jag återkommer om hur vida det går för mig i taolettpappersdjungeln!

Sommarsolen verkar ha kommit på besök igen. Läste på gårdagens (?) löpsedlar att värmeböljan från England är på väg mot Sverige. Inte mig emot, skönt att man kan gå ut och slippa frysa eller bli dyngsur. Även om Haley såklart blir lite extra gnällig för att det är varmt så sover hon ändå lite mer och då hinner man ha lite egentid med. Kanske dumt att vilja vara "ensam" men det känns knappt som man lever för sig själv längre. Missförstå mig rätt, det är underbart att vara mamma och hon är ju verkligen sötast i världen, men man kan behöva få vara för sig själv lite och typ hinna med ett bad eller att läsa några sidor ur en bok och tänka på annat. Till och med att städa känns skönt, för att jag gör nåt annat än att bära runt på henne. (Man ska ju inte tro att det går bra att sitta stilla i två sekunder med henne vaken!). Fast förstås, det är himla kul att leka helikopter, prutta på magen eller bara studera henne också. Men några decibell mindre på skriken skulle jag inte klaga över, fan hon låter ju som ett jetplan!

Nu är vi ensamma hemma. Ozkar har dragit iväg till Grönan med några kompisar för att kolla på reggae som slutar klockan två i natt. Så han kommer inte hem förrän imorgon bitti eftersom att tågen inte går på natten och första tåget tillbaka till Muppsala går tjugo i sex. Nu kan man tycka att jag ska passa på och njuta av att vara ensam men jag kan inte riktigt det. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra. Är alldeles för pigg för att lägga mig ner och vila brevid Haley. Det är typ städat och det enda jag skulle kunna göra är att börja rota efter en klänning som kanske finns i förrådet, men jag vil inte lämna henne ensam.. Funderar på att leta reda på busskortet och åka till mamma..

Jaha, så var friden över efter fem sekunders vilopaus, tjo!

Vem drabbas inte av myssjukan när dom ser en söt sovande bebis? Herre gud vad söt hon är, jag blir alldeles sjuk! :)

En sak som speciellt gör att jag irriteras när jag ser Anders Eklund är att han påminner om en äckelgubbe jag hade i min närhet som liten. Där jag bodde fanns en tjej som var väldigt mobbad (mycket tack vare sin mamma och pappa som verkligen gav själ till att mobba). Hennes mamma var kraftigt överviktig, visade gärna upp sig halvnaken, luktade illa och var allmänt skitig och äcklig. Ofta ropade hon efter sin dotter med gäll röst och var säkert ofta full, eller påtänd, jag kan inte säga skillnaden nu eftersom att jag var så liten då. Hennes pappa däremot var en kort, skallig och spinkig figur som även han luktade illa. Snusade stora prillor och rökte hela tiden, konstant med en ny cigg i käften. Självklart rökte han inne vilket satte lukt i deras stora gardiner och skitiga heltäckningsmattor. Han gick oftast klädd i skjorta, lila är en färg jag minns mycket väl, den var uppknäppt så man kunde se hans håriga svettiga bringa. Han luktade strakt av svett, gubbparfym och aftershave. Dagligen lyssnade han på dansbandsmusik (som jag redan då hatade med all min styrka) på högsta volym och sjöng alltid med i texterna, trots att han själv inte hade det minsta tillstymelse till sångröst! Utseendemässigt var han väldigt lik Anders Eklund, om man skulle ta och banta ner honom till en väldigt mager figur.
Jag ville egentligen inte leka med den här tjejen, hon var mobbad och det var inte kul att ses med henne. Eftersom att hela deras hem luktade illa så gjorde hon det med. Men jag tyckte synd om henne som inte hade några kompisar. Bortskämd var hon med, fick pengar varje dag, säkert bara för att hennes fulla/väcka föräldrar skulle slippa ha med henne att göra. Hon antydde ofta att hennes pappa tog på henne på konstiga sätt, men jag fattade inte det då. Inte förrän en dag han ville att jag skulle sitta i hans knä, då fattade jag.. Han hann inte göra nåt direkt på mig, jag var på min vakt och var väldigt informerad av min mamma och pappa om hur man slår knäar fula gubbar mellan benen. Jag sa inget till mamma eller pappa, jag vet inte varför. Jag gick helt enkelt inte dit mer, och eftersom att ingen annan ville leka med den där tjejen så visste jag ju att ingen annan skulle gå dit heller.
Fan, äckelgubbar som hennes vidriga farsa och Anders Eklund och andra våldtäcksmän och snuskon ska man verkligen kastrera och låsa in i bur så folk kan få stena dom och pina dom. Jag förstår inte folk som påstår att man måste försöka tänka som dom med. VA!? Visa ingen förståelse, visa vad vi kan, hat! Våran innerligaste hat är vad dom förtjänar!

Gårdagens middag vart fakiskt lite av en succé. Jag stoppade in maten tio över sex i ugnen, i tron om att det kanske skulle ta en jävla timme eller nåt. Ganska exakt tio över plockade jag ut kycklingen och på-plåten-mixen. Hade glömt att göra sås så jag var i full fart med att göra den när Ozkar kommer klampandes innanför dörren. Tajming! Så himla mysigt för då fick vi äta ihop i alla fall. Och som grädde på moset så fick jag betyget "Du är skitbra på att göra god mat på ingenting" Nejdå, det blir man ju inte alls lite kaxig av! (Nu ljög jag!)

Notis: Jag beundras av mig själv när jag var tvungen att slå upp i ett svensk-engelskt lexikon och söka på "sucsess" för att få fram vad det hette på Svenska. Kunde för mitt liv inte komma på hur man stavade succé. :)