myprettylife

När tänker man som bäst? Jo, på toaletten. Det må hända att jag ser ut som stans största mupp när jag tar med mig datorn i famnen när jag går på toaletten, men det är ju roligare att sysselsätta sig när man ska till och klämma. Eller? Bella sa att jag inte kunde ta med mig datorn på toaletten för då kunde datorn få bajs-baciller, men alltså.. Jag kommer ju inte torka mig med den direkt!

En liten gnutta av hopp tändes inom mig idag. En ängel, om det nu finns sånna (speciellt på soc) ringde upp mig när jag tillsammans med min andra hälft kollade priset på creme fraishe på Lidl. Vi köpte inget där, men jag fick rätta till lite saker i telefonen och förklara vad som var fel, och hur det var fel. Och äntligen var det någon som lyssnade och förstod! Äntligen! Hon har lovat att kolla upp saker åt mig (eftersom att jag inte själv kan, för då tar allt flera månader, och jag få ändå inga svar isf..) och hon ska ringa imorgon igen. Underbara känsla att det kasnke faktiskt kommer att hända nåt gott nu! Hon förstod att en normal människa inte kan bo utan att betala hyran och att dom heller inte kan leva och äta utan mat i magen.. Det allra sista av pastan och av havregrynet (till äcklig gröt) kommer att ta slut imorgon, och efter det.. vad gör jag då? Jag äger inte en enda krona. Okej, jag har om jag pantar burkar sju kronor, precis så jag har råd med en mjölk. Vad ska jag annars köpa för pengarna? Det känns väldigt jobbit att ännu en vecka snart har gått, och att ännu en helg kommer att passera utan att jag kan göra något roligt, eller ens äta mat som faller mig i smaken. Inget av det här är ju ens mitt fel. Och det är faktiskt dags att betala nästa hyra. Jag kan bara inte vara sen med den, det är ju inte direkt som att Bella trollar pengar med knäna! Måste ta mig i kragen och ta mig till Kommunen och till Försäkringskassan. Av Kommunen skulle det kanske vara på sin plats av mig att styla till mig och fixa listor, och i och med det lite lön. Jag orkar bara inte hålla på och skicka papper hit & hit & tjata och bråka.. Men jag måste ju! Och Försökringskassan.. Jag skjuter bara upp det hela tiden, försöker slippa. Men det är viktigt att jag fixar det här nu och ser till att kolla upp allt innan Korv föds!

Jag vet inte vad det är han gör, men han gör det bra! Håller mitt mod uppe. Låter mig gråta på hans axel när jag behöver det. Säger att jag är fin när jag som bäst behöver det. Får mig att le när allt känns superskit och som att hela världen har vänt sig mot mig. Ingen är perfekt, inte ens han. Men han är fan en riktig guldklimp! Den allra bästa! Förut flydde jag från allt och alla när det blev jobbigt med vardagen, men nu har jag någon att fly till istället. Det är underbart, lättande. :)

Morgan kallade inte alls pizzan för spräng-pizza. Nej, det heter visst explotions-pizza.. Jag kan inte påstå att det lät mindre läskigt. Men jag vet iaf vad det är nu. Det är helt enkelt en pizzadeg som är färdigklavlad, fyrkantig och ihoprullad. När man öppnar förpackningen säger det typ "poff", vilket med andra ord har bidragit till namnet, explotions-pizza. Lite udda men helt klart förklarligt när jag insåg att degen (eller förpackningen) poffade.

Igår var dagen då alla förväntas vara extra kärleksfulla mot varandra. Dagen då antalet förlovningar ökar rejält, försäljningen av rosor ökar med några hundra procent och hemliga beundrare äntligen "får" tillåtelse att träda fram. Personligen vaknade jag 06.30 av min sjukt irriterande mobiltelefon som jag förvisso själv hade satt larmet på.. Upp ur sängen kom jag inte förrän cirka 06.50. Klädde på mig, sminkade mig, fixade håret och förberedde frukost. Frukosten var den minst hälsosamma på länge, uppvärmda kanelbullar á lá dady-style, thé med smak av björnbär och som grädde på moset hade jag tänt två väldigt romantiska värmeljus. Tiden var rätt pressad och vi fick i princip kasta i oss den romantiska alla hjärtans dag-frukosten. Undrar ens om Ozkar förstod att jag försökte göra det mysigt på absoult ingenting..? Är lite svårt att trolla fram världens mysigaste suprise med minus 62kronor på kontot. Fast jag är ju förståss alltid världens underbaraste, mest romantiska flicka och alla hjärtans dag är bara till för amatörer..

Auroramottagningen var inte alls speciellt läskig. Barnmorskan var snäll och förklarade och pratade på ett avslappnande och lite betryggande sätt. Hon sade visserligen saker till mig som jag inte visste innan och nu känns det ännu skitjobbigare att föda men det känns ändå som att det kanske blir bättre sen. Det är ju faktiskt bra att förbereda sig och se till att få lite koll på läget. Som hon sa; "Om du inte vet någonting innan så kommer du ju att mötas av en chok som blir svår att hantera bara den". Några sanningens ord av någon som med största sannolikhet vet mer än mig!

Efter besöket på Auroramottagningen åkte vi hem till mig igen. Kollade på lite Heroes på datorn i sängen. Pussades lite och kollade mer på Heroes. Jag hade lite småont i magen men ignorerade det, har ju typ rätt ofta ont i magen. I alla fall lite småont. Inget att bry sig om tänkte jag igen. Men så fick jag helt plötsligt jätteont i magen, precis som jag hade när jag åkte in till sjukhuset sist. Till en början beskyllde jag det med att vara hungrig så Ozkar lagade mat medans jag låg i soffan och typ grät. Rådfrågade mamma om hur jag skulle göra och fick strikta order om att åka till sjukhuset. Ringde till jobbet och som tur var svarade Annika som fattade att jag inte alls borde jobba. Ozkar blev klar med maten vilken bestod i stekt potatis och stekt falukorv. Utan tvekan den godaste stekta potatisen jag någonsin smakat på!

Efter att ha ätit upp bara lämnade vi vårat kaos och begav oss till sjukhuset. Skönt att bli tagen på allvar från första början. Vart visade in på ett rum där dom kollade blodtryck, satte hjärtljudsmätare på magen och en annan mätare som kollar sammandragningar. Korv var det i alla fall inget fel på märkte vi för hon/han rörde på sig så mycket i magen att det till en början var svårt att höra hjärtljudet över huvud taget. Några gånger skämde jag nog personalen med min magont och hur det betedde sig i magen men ultraljudet visade inget som borde vara fel. Spänd i magen som en allt för uppblåst basketboll fick jag ligga kvar på bristen i rummet. Ozkar var såklart med mig. Efter lite mer än en timme började värken avta och vi fick gå ut och jag låg framför tv´n. En stund senare fick jag ta blodprover och tempen i ett annat rum med riktig säng. Ingen sjukdom visade sig då heller. När det inte längre gjorde ont fick jag i uppdrag att gå upp och röra på mig för att kolla om det bara var så att värken försvann för att jag låg stilla. Men jag var mirakulöst botad eller något och valde själv att åka hem. Tre tråkiga timmar på sjukhus var äntligen över.

Vi skippade den bokade bion för att jag helt enkelt inte hade lust eller orken längre. Istället åkte vi hem och lade oss i sängen för att avverka ytterligare två avsnitt av Heroes. Kollade en stund på tv och sen även på lite Heroes igen. Strax innan 23-tiden orkade jag inte längre att vara vaken och somnade. (Tack även till Bella som trollat bort kaoset efter oss! Gosh-Gosh!)

Inatt har jag drömt att jag vart vilse för att jag råkade simma fel när jag var ute och åkte på min pappers-båt (som jag tror sjönk, den var ju trots allt bara gjord av papper), sålt svettiga bacon- och ostmackor på en åker-öknen (som var en föredetta trance-festival som spårat ut och ingen annan kunde heller hitta hem) och så har jag varit konstant hungrig i mina drömmar. Vart får jag allt ifrån?

Socialtjänsten luktar kiss. Eller ja, jag ska inte beskylla hela byggnaden för att lukta svettig Baja-Maja, det här är bara bildligt talat.. För att komma till saken:  Jag förstår mig inte på deras sätt att inte tänka. Hela det här inlägget handlar alltså om min irritation mot ett statligt/kommunalt verk.

Dom (Baja-Maja-Socialen) skulle hjälpa mig med pengar till min hyra (detta utlovades mer än en vecka innan den sista januari). Idag är det en vecka in på februari (med enkel huvudräkning blir det alltså två veckor) och jag har fortfarande inte sett röken av några pengar. Normalt sett skulle jag ha stått på gatan vid det här lägret.. Och hade det inte skett underverk (som Baja-Maja-Socialen visserligen inte vet om) så hade jag nog varit rätt hungrig också! ..Hur i helvete tänker dom?  Eller sanningen är väl den att socialtjänsten i Uppsala län har tagit tjänstledigt från sig själv och slutat tänka i över huvud taget. Deras enda mål nu är att göra livet surt för så många människor som möjligt. Jag är tydligen en av dom. Tack så mycket för det.. För jag har ju typ inte tusen andra jävla problem som slår emot mig dagarna i ända! Kunde man skära igenom ironin i föregående mening skulle det behövas en motorsåg!

Låt oss återgå till ämnet.. Sammanlagt är det inte många kronor det gäller egentligen. Men några tusenlappar är det ändå, och några hundralappar av dom tusenlapparna skulle jag gärna andvända till att köpa kläder att sätta på kroppen.  Kroppen som för övrigt bara växer och växer på framsidan (precis där magen sitter).

Jag blir så sjukt less på att allt ska krångla hela tiden. Ska det vara så att man måste gå dit och gråta krokodiltårar och låtsas att man är självmordsbelägen flera gånger i månaden för att kanske, om man har tur, bli hörd? Alla som behöver hjälp är inte lediga tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Vissa av oss, tillexempel jag, har faktiskt ett liv också. Mitt liv består bland annat av jobb. Det kan ju inte vara rätt att jag ska ta ledigt från jobbet för att gå dit och vara en blodigel.. Kommer jag fram till något i och med detta inlägg? Nej, tyvärr gör jag väl inte det. Jag får gott ta min stora mage, mitt feta arsle och goda (nåja..) humör och vandra dit imorgon igen och ifrågasätta samma saker som jag gjort dom senaste femtioelva gångerna det här året. Kunde jag som han-den-där-bonden tippa koskit över hela socialkontoret skulle jag göra det och hånskratta gott. Nu är det väl visserligen så att jag inte besitter något berg med koskit, och egentligen är jag väl glad för det, men kul hade det dock kunnat bli.

Nej, nu ska jag öva på att inte hyperventilera när aggression kommer till mig, le när jag är jättearg och gråta jättemycket om någon tilltalar mig med elak ton. PUSS!

Nya tider - Ny blogg!
Visst är jag sugen på att radera min gamla blogg, och i och med det kanske även en liten bit av mitt liv. Men jag tänker faktiskt svälja stoltheten & låta den sväva kvar i cyber-världen. Det kan ju kanske vara kul någon gång i framtiden och se tillbaka och fasas för det som en gång har varit.. kelur.blogg.se är adressen till det förflutna.

Så.. here we go again. Denna gången lite mer intimt, argsint, kärleksfullt, sexistiskt, fult, uttråkat och säkert fullt med en hel del oförståeligt babbel. Låt det väl smaka!