Blä!
Jag vet inte om jag orkar längre.. Här om dagen när jag gick från bussen hem efter att ha vart på jobbet så kände jag bara att jag ville sätta mig ner och gråta. Jag satte mig visserligen ner. Tog en cigg och fick dåligt samvete igen för att jag röker. Dumma mig! Men jag orkar inte sluta, det händer för mycker för att jag ska orka utan min "napp".
Varje jävla månad är det något nytt som går emot mig. Fucking jävla ekonomi som suger skjärt. Jag vet ju att det kommer lösa sig bra snart.. Men väntan på att det ska bli bra suger skit! Näst intill allt suger skit! BLÄ!
Jaha, så gick vi inte runt i ekonomi denna månad heller. Och som om inte det vore nog så har jag tusen andra saker att rora mig för. PLus att jag jobbar, städar och tar hand om Haley hela tiden. Jag har inget emot Haley, det är bara underbart så klart, men lite avlastning och hjälp med det andra skulle sitta fint, som sagt.
Ärligt talat så vet jag att jag kanske inte är världens bästa kompis just nu. Jag har aldrig tid att göra nåt känns det som och jag har inte ens råd att ta mig till andra sidan stan. Fast det känns inte som att någon bryr sig. Jag får lite panik över att känna att jag var den som försvann, som ingen brydde sig i.
Skit!
Varje jävla månad är det något nytt som går emot mig. Fucking jävla ekonomi som suger skjärt. Jag vet ju att det kommer lösa sig bra snart.. Men väntan på att det ska bli bra suger skit! Näst intill allt suger skit! BLÄ!
Jaha, så gick vi inte runt i ekonomi denna månad heller. Och som om inte det vore nog så har jag tusen andra saker att rora mig för. PLus att jag jobbar, städar och tar hand om Haley hela tiden. Jag har inget emot Haley, det är bara underbart så klart, men lite avlastning och hjälp med det andra skulle sitta fint, som sagt.
Ärligt talat så vet jag att jag kanske inte är världens bästa kompis just nu. Jag har aldrig tid att göra nåt känns det som och jag har inte ens råd att ta mig till andra sidan stan. Fast det känns inte som att någon bryr sig. Jag får lite panik över att känna att jag var den som försvann, som ingen brydde sig i.
Skit!
Working more..
Efter ett kort samtal med min snälla chef blev det ändrade planer.. Jag skulle ha jobbat 12-16, men nu blir det istället heldag med tiderna 10-20.15. Det här tycker jag är skitbra, mer tider, hejja!
Men.. Jag hade tänkt låna mammas cykel (som egentligen är min cykel) och börja cykla till och från jobbet. Även om det är en himla bit att cykla, speciellt för mig som inte rört på mig på hundra år men.. Vad gör man? Knappt någon bensin o bilen och inga pengar på kontot! = CYKLA!
En liten fantasi.. En dröm skulle vara att när jag nu har jobbat hela dagen komma hem till en ren diskbänk. Att disken hade blivit diskad och att det var undanplockat på bordet (för mer än så är det faktiskt inte). Gus så underbart, det är vad jag skulle vilja!
Nåja, dags att göra sig klar.
Men.. Jag hade tänkt låna mammas cykel (som egentligen är min cykel) och börja cykla till och från jobbet. Även om det är en himla bit att cykla, speciellt för mig som inte rört på mig på hundra år men.. Vad gör man? Knappt någon bensin o bilen och inga pengar på kontot! = CYKLA!
En liten fantasi.. En dröm skulle vara att när jag nu har jobbat hela dagen komma hem till en ren diskbänk. Att disken hade blivit diskad och att det var undanplockat på bordet (för mer än så är det faktiskt inte). Gus så underbart, det är vad jag skulle vilja!
Nåja, dags att göra sig klar.
Psykakuten nästa.. Tack!
Något som är jävligt jobbigt är att jag känner att jag håller på att bryta ihop. Alltså inte bara börja gråta (det händer redan), utan mentalt. Jag pallar inte hålla masken mer och le. Idag ska jag jobba 10.00 till 20.15. Efter det ska jag handla, åka hem och börja baka och greja inför dopet. Jag har alltså en fullsmockad dag framför mig. Då uppskattar inte jag att jag måste gå upp klockan sex på morgoenen (efter 40 minuters tjafs i sängen då jag försökt få Haley att somna om). Jag pallar inte vara trevlig, pigg och glad hela tiden. Nej, jag är inte på alerten. Jag är på stadig väg till psykakuten. Och det är verkligen helt ärligt. Just för tillfället skulle dom kunna på låsa in mig hos Hannibal Lector, bara jag fick vila lite. Inte bara vial som i sova utan också att få vila lite ja.. mentalt. Inte behöva städa efter oss. Inte behöva tvätta åt oss. Inte behöva laga mat åt oss. Inte behöva diska efter oss. Inte behöva ringa viktiga samtal åt oss. Inte behöva fixa våran barnvakt. Inte behöva ta hand om och leka med vårat barn 24/7. Inte behöva jobba så vi kan leva.. Osv. Osv. Osv. Ska det verkligen behöva ta mig 45 minuter att få på lite mascara? Kan inte jag få lite avlastning? Varför är det självklart att det är jag som ska göra allt? Jag är faktiskt inte den enda med en hjärna! Fan, jag älskar Ozkar så det till och med värker ut i tårna. Och han är en guldklimp utan dess like emellanåt. Och han gör mig verkligen glad och får mig gärna på gott humör. Och han ställer verkligen upp till 100 procent om man ber honom.. Men det är där problemet är. Ska jag verkligen behöva be om något som är självklart? "Kan du snälla duka bort från bordet efter dig?!". ..Självklart! Varför behöva be? Jag är less på att tänka för två. Och varför har jag utbrott just nu? För att jag var tvungen att gå upp med en skrikig och gnällig unge fyra timmar jag ens började jobba, bara för att det tas för givet att det är jag som ska gå upp på morgonen. Det var länge sen jag slutade amma Haley dagstid, i och med det finns det ingen andledning till varför just jag måste vara den som går upp.. Skitsamma. Nästa gång man kan höra från mig är det väl när jag sitter inspäddar med krämtröja i ett rum med madrasser på vägarna. Bajs!
